Längtan efter det

Där ute någonstans springer längtan ändå förbi mig. Kan man bli immun? Eller handlar allt om kanalisering i slutändan.

Det finns annat. Jag tror det.

Jag trodde att orden tagit slut, att klumpen löst upp sig, att längan antagit nya former.

Jag hade fel.

Slut på längtan.

Allt kommer ut nu. Utan problem.

Det är inget problem.

När allt är i harmoni, balans uppstår.

Vad finns det då att längta efter?

Motstridiga tankar, känslor jagar mig åter. Jag vet inte om det är ett dåligt samvete, eller om jag egentligen mår för bra.

Osäkerhet. Eller välbehag.

Men det lär väl märkas.

Det var det.

Strömlinjeformad. Haklös.

Inte. Det är för mycket som spritter, som vill ut.

Som små berg på min hud. Berättar för mig att det är kallt.

Ack, så kallt.

En numer bekant trötthet smyger sig på.

Välkommen!

Frågorna är stora, men mest är det roten som gör ont.

Kan man hugga av den?

Så få, men ändå så många.

I min omgivning.

Är jag blind?

Tankarna pumpar igenom kroppen. Pulserar genom öronen. Susar i munnen.

Det är galet. Galet.

Men jag motar bort dem igen.

Vink, vink. Vet ju vem som ser.

Trötthet - ändå glädje
Mörker - ändå glöd
Svaghet - ändå styrka
Trötthet