Längtan efter det

Gyn har jag varit hos. Jag rår inte för det, men jag tycker det är ganska förnedrande.

Läs även andra bloggares åsikter om gynekolog, förnedring

Snorkigheten består. Och ibland tilltar den. Det gör det omöjligt för mig att försöka föra ett normalt samtal. Han låter anklagande, och hur kan han anklaga mig när jag inte har fått en introduktion i ärendet.

Jag börjar känna mig trött, och som att muren växer. Ibland är jag glad. Men när det inte är bra, då är det otroligt stelt och - inte bra.

Ibland tänker jag att jag måste bli hårdare så att jag inte tar till mig. Men egentligen borde jag kanske bli mjukare, så att jag kan visa min sårbarhet och att det inte känns bra. För jag antar att det skulle funka, han är ingen robot, långt därifrån.

Men hur ska jag nå min egen sårbarhet? Den där jag söker dölja till varje pris.

Läs även andra bloggares åsikter om sårbarhet, hård, mur, snorkig

Min mage har gjort uppror på riktigt. Den gillar inte det nya året, jobbet, stressen, livet. Ibland tror jag att den har givit upp helt.

Kämpa på snälla magen! Utan dig är jag inget.

Läs även andra bloggares åsikter om mage, orolig, uppgiven

Jag är ute och irrar lite igen. Jag gillar inte när mina invanda rutiner försvinner och ersätts av... ingenting. Jag behöver upptrampade stigar att gå på för att inte komma bort. Annars väntar mental förstoppning.

Stillstående undrar jag vilket håll jag ska åt och vad som egentligen väntar där.

Läs även andra bloggares åsikter om stigar, förvirring, rutiner

Jag fick en minnesbild idag. En bild av när jag var i 10-års åldern och de byggde om våra hyreshus. Jag och en kompis busade alltid med en av byggarbetarna, en man i 35-års åldern som antagligen var gift och hade barn. Då tyckte jag att han såg ut lite som Kevin Costner, väldigt stilig. Jag hade glömt hela den här episoden, men jag tror att den pågick ganska länge. Jag kan minnas det som att busandet gick överstyr, och att jag kanske var lite småkär i den där byggarbetaren. Det känns som att det kan ha blivit uppmuntrat också.

Och det där känns som en trend genom mitt liv. Det har alltid funnits äldre män som varit väldigt omtänksamma, kanske lite väl. Och jag har uppskattat det, men det kan ha misstolkats. Jag tror att jag har sett en fadersfigur i dem, som jag har suktat så efter. Men jag tror inte att de har sett en dottersfigur i mig.

Så sent som idag upplevde jag en liknande episod där en äldre man plötsligt ägnade mig väldigt mycket uppmärsamhet åt seriöst arbetsprat, på ett sätt som han tidigare inte gjort. Och det kändes som att det fanns en baktanke.

Det gör mig lite ledsen. Och det jag undrar är om det är fel på dem, eller på mig? Varför är det helt omöjligt att bara se mig som en människa som man kan prata med, och inte som ett objekt, någon som ska övervinnas.

Det äcklar mig!

Läs även andra bloggares åsikter om män, äckel, fadersfigurer

Varför måste alla mina relationer med män innebära tjat och motsättningar? De bygger på antagonism, från båda hållen. Är jag så svår att ha att göra med? Eller är det för att jag alltid måste säga ifrån, måste ha sista ordet?

Det är konstigt. Och konstigt att det alltid blir att vi pratar om det.

Har det att göra med ett motstånd mot det manliga övertaget innerst inne?

Läs även andra bloggares åsikter om motsättningar, tjafs, män

Själv kan jag gå runt och vara lättretlig utan att märka det. För det går över snabbt. Jag behöver inte fundera vidare över vad som blev fel.

Men med andra när jag är lättretlig är det påtaligt hela tiden. Och fräser jag till över något måste jag på något vis vänta ut stämningen som kommer, eller direkt reda ut den.

Det är en stor anledning till att välja mitt eget sällskap. Jag blir retligare med andra än med mig.

Läs även andra bloggares åsikter om retlig, valt sällskap

Mobilen har blivit skrämmande tyst den senaste tiden. Om jag hade några relationer tidigare så måste jag effektivt ha utplånat också dem. För jag använder knappt mobilen längre.

Räkningarna är i alla fall låga.

Läs även andra bloggares åsikter om mobil, tystnad

En regnig dag som denna. Jag var hemma hos en vän efter jobbet. När jag efteråt klev ut i regnet och kylan kom minnet tillbaka till mig. Minnet av en annan tid.

Förfest, puben, utgång. Dansa, hångla, vara full.

Viktiga parametrar i mitt liv som ungdom. Men så här i efterhand kan jag känna att jag sökte fyllan för att få känna något för en stund. Det var det viktigaste. Att känna, att få vara någon nära för en stund.

Jag har svårt för alkohol nu för tiden. Jag gillar inte att tappa greppet. Det där som jag förut sökte. Det mår dåligt när jag märker att jag börjar bli onykter, för jag vet var det kan sluta. Och jag vill inte att folk ska se mig som folk såg mig då. Den där som alltid är full.

Jag tänker ogärna på den tiden. Finns så mycket jag fortfarande skäms för.

Läs även andra bloggares åsikter om fylla, minnen, tappa kontrollen

Ändå förstår jag inte riktigt.

Hur det ska gå till.
Hur jag ska stå ut.
Hur allt hänger ihop.
Hur andra får till det.
Hur jag någonsin ska kunna nämna det för någon nu levande själ.

Hur?

Läs även andra bloggares åsikter om hur?

Kraftigt undermålig försorg. Vanvård.

Jag tror att jag har vanvårdat min själ. Slagit på den, förnekat den kärlek och sedan helt ignorerat den.

På något vis bör det få ett slut. Jag vill inte vanvårda den längre. Det är dags att börja smörja mina sår.

Läs även andra bloggares åsikter om vanvård, själavård

Så träffar jag människor som har ett så där ordnat liv. Hus, sambo, barn, semester till värmen, bil, jobb. Och jag undrar: hur går det till? Hur gör man? Hur gör de?

För sanningen står klar för mig. Jag förstår inte ordnat. Jag förstår inte tvåsamheten. Jag förstår inte hur folk gör?

Jag är en intelligent varelse, men jag förstår inte känslan av att känna sig hel, tillsammans med andra.

Läs även andra bloggares åsikter om hel, kaos, tvåsamhet

Det finns en ny irritation i mig som inte ger mig någon ro. Den vänder sig mot alla och allt.

Varför just jag?

Läs även andra bloggares åsikter om längtan. irritation

Jag är antagligen inte rätt person att uttala mig om det. Men jag förstår mig inte på det äktenskapliga. Det träter och gnager och fräter.

Finns det sunda och glada äktenskap. Jag tvivlar.

Andra bloggar om: äktenskap, gnagande

När förutsättningarna är väldigt gynnsamma inser jag att orden närmar sig utgången allt mer. Tänk om jag inte kan kontrollera dem, om de plötsligt bara halkar ur mig?

Nej, det gör de nog inte.

Andra bloggar om: bara säg det

Så säger hon att det blir annorlunda när jag själv blir mamma. Mina prioriteringar kommer att ändras.

Och jag tystnar, stelnar, slickar mig om läpparna, undrar, stannar, tänker. Vem är hon att säga det till mig?

För mig är det som att säga till en tjock att det kommer att bli annorlunda när de blir smala.

Jag gör det som jag vet kommer att få henne mest obekväm. Jag säger att jag inte planerar skaffa barn.

Hon säger att det kanske känns så nu, men det här kan ju handla om ett decennium bort.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle kunna säga att jag inte kommer att få några barn. Jag skulle kunna säga att jag inte kan.

Bara för att få henne ur balans. Få slut på det jävla tjajet!

Andra bloggar om: tjat, föräldrarskap

Jag strosar runt på stan. Själv. Jag är bra på att strosa runt själv. Ser inte mig själv på något annat sätt ens faktiskt. Vet inte varför det har blivit så. Men tanken på att behöva ha någon runt mig hela tiden är lite tryckande. Jag skulle nog känna mig obekväm, lite stressad och som att jag aldrig fick något gjort om jag hade någon runt mig hela dagarna.

Varför jag tror det är så?

Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag alltid har varit så. En som kunde ha en kompis att leka med, men som också var ganska bra på att roa sig själv. Jag tror de viktiga sakerna kom ur mig, när jag var själv. När jag fick möjlighet att utvecklas på egen hand, och fokusera inåt.

Tror du det har påverkat den jag är, eller den jag blev?

Andra bloggar om: strosa, själv, fokus

Hur skulle det mottas om jag berättade? Vem skulle jag berätta för? Och vad skulle hända sen?

Tårar och tårar. Men vems?

Skulle jag behöva få det ur mig? Skulle jag kunna bli hel igen?

Allt jag än så länge har berättat för någon är ju bara symptom på det som är verkligheten. Det som jag inte ens vet om själv, det som bara är fragment av minnen.

Vilket är nästa steg? Och finns det?

Andra bloggar om: rädsla, berätta

Jag kan komma på mig själv med att tycka att livet känns långt. Om det ska vara så här hela tiden.

Jag tror jag behöver en livscoach, någon som tar tag i mitt liv, någon som leder mig på rätt väg.

Det kanske börjar bli dags.

Andra bloggar om: livscoach, vägledare

Min cynism förhindrar mig att släppa in människor, att tro att de vill mig väl. Att tro att de kan tycka att jag är bra. Varför skulle de tycka det? Vad skulle kunna vara bra?

Det förhindrar mig att känna. Glädje och sorg. Det förhindrar mig att visa vad jag känner. För jag tror inte att de menar allvar. När de sårar, när de säger hur bra jag är.

Jag visar inget. För det känns inget.

Andra bloggar om: stängd, känslor