Längtan efter det

Blomstra kan det göra sen. Först måste man så.

Läs även andra bloggares åsikter om sådd, skörd

Jag minns det som igår trots att det är allt för länge sen. Då när allt började om. Omtagning, omstart, nyvaknande. Det var... en annan tid. Allt var sprött och oanvänt.

Jag ser lite klarare nu. Inget är längre oanvänt, men det är ganska bekvämt. Invant och det fungerar.

Kan man ändå ångra sig?

Läs även andra bloggares åsikter om födsel

Det går upp och det går ner, svängarna går allt för fort. Jag tänker att jag är bra, jag klarar det här även om ångesten till river mig ibland. Och även om bakslagen haglar tänker jag att jag inte ska ta illa vid mig. Jag är bra, det är inte personligt.

Jag är bra.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, bakslag, jag är bra

Det är ett virus, ett jäkla virus. Som glöder på insidan. Som het magma som hotar att välla upp genom varje por.

Finns det penicillin mot detta?

Läs även andra bloggares åsikter om virus, feber

Värken är tillbaka. Som ett pannband som sitter för hårt runt huvudet.

Är det tankarna som är för smärtsamma?

Läs även andra bloggares åsikter om huvudvärk, tankar, smärta

Jag lyckas att charma och vara fantastisk och spirituell. Det är inte svårt, för det finns i mig. Jag är bra på det. Men skrapa inte på djupet, jag vet själv inte vad som finns där under ytan och humorn.

Men det är mörkt och äter allt som kommer i dess väg. Som ett svart hål. Jag önskar att den åt upp mig helt annars sig själv. I symbios har vi levt, men jag ser hålet mer som en parasit, som äter av mig och min omgivning. Önskan är att den förgås.

Läs även andra bloggares åsikter om svart hål, själsrum, yta

En ny oro har uppenbarat sig. Med alla nya människor finns en hel del potential. Men jag vet att jag är bra på att förstöra för mig själv, tröttna, inte stå ut. Jag gillar dem och de mig. Men håller det? Är det ett ny jag som tagit form? Eller kommer jag att tröttna på mig själv och dem och välja självskapet ännu en gång?

Spänningen tätnar. Det kommer snart att uppenbara sig.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, vänskap, tröttna

Jag blir så trött på den här konstanta stingsligheten. Inte min. Hans.

Läs även andra bloggares åsikter om stingslig, sur

Vi behöver tid, vi-tid. Och jag gör allt för att inte irritera mig, inte ta illa vid mig när han retas och gör narr. Jag säger istället att det är trist att han inte tycker det är tillräckligt. Jag tror det når fram. Bättr än tystnad, än att bli en hård boll.

Jag kanske kan nå fram. Om vi får tid. Att prata och vara och skratta.

Vi-tid.

Läs även andra bloggares åsikter om vi-tid, smärtboll, prata

Gyn har jag varit hos. Jag rår inte för det, men jag tycker det är ganska förnedrande.

Läs även andra bloggares åsikter om gynekolog, förnedring

Det närmar sig människor i mitt liv. Och det gör mig glad, får mig känna lycka.

Samtidigt oroar jag mig för att inget är förändrat. Jag har fortfarande inte full möjlighet att känna kärlek och att ta människor till mitt hjärta.

Hur öppnar man sig?

Läs även andra bloggares åsikter om närhet, kärlek, vänskap, öppenhet

Lite nya tankar, är det dags för det? Tänka nytt, utanför asken. Hänge sig till nya perspektiv.

Jag måste ta mig ur de gamla vanorna och anamma nya. Varför är det så svårt?

Läs även andra bloggares åsikter om nytänk, vanor

Helg är ett konstigt fenomen. Livet går ner och blir så där som det skulle kunna vara. Man rår om sig själv på bästa sätt och får det tempo som bäst passar in på sin person.

Nu ska jag dricka kaffe. Och sen ska jag krypa ihop i soffan och läsa en bok som jag längtat efter att ta mig tid till länge.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, lugn, kaffe, läsa

Jag skulle aldrig våga falla bakåt och lita på att någon fångar mig.

Aldrig.

Snorkigheten består. Och ibland tilltar den. Det gör det omöjligt för mig att försöka föra ett normalt samtal. Han låter anklagande, och hur kan han anklaga mig när jag inte har fått en introduktion i ärendet.

Jag börjar känna mig trött, och som att muren växer. Ibland är jag glad. Men när det inte är bra, då är det otroligt stelt och - inte bra.

Ibland tänker jag att jag måste bli hårdare så att jag inte tar till mig. Men egentligen borde jag kanske bli mjukare, så att jag kan visa min sårbarhet och att det inte känns bra. För jag antar att det skulle funka, han är ingen robot, långt därifrån.

Men hur ska jag nå min egen sårbarhet? Den där jag söker dölja till varje pris.

Läs även andra bloggares åsikter om sårbarhet, hård, mur, snorkig

Det måste kännas bra, vara roligt.

Kan det finnas någon som jag kan känna glädje med?

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek

Jag är lite känslig just nu. Särskilt mot vad han säger. Men jag väljer att stänga av eller konfrontera och fråga varför istället för att hugga. Sån har jag blivit. Efter vårt samtal.

Varannan dag har kommit att bli bra också. Men han är fortfarande synnerligen spydig och svarar nosigt på mina frågor, framför allt arbetsrelaterade. Han försöker smörja mig genom att ställa frågor om vad jag tycker, när han i själva verker redan är klar med arbetet jag ska kommentera. Och det irriterar mig bara. Han vinner inga poäng för det.

Men visst, jag är extra känslig nu.

Läs även andra bloggares åsikter om känslig, spydig, avvaktande

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel. Men det måste vara något fel på mig. Det är svårt att riktigt få kontakt med omvärlden, och ju mer avogt inställda människor är, desto längre in i kylan kryper jag. Jag blir hård och kall, som en isboll. Jag orkar inte tina, för det innebär att jag måste visa mina känslor. Säga att jag är sårad, visa att jag är ledsen för hur jag kan bli. Be om ursäkt, be om nåd.

Som det är just nu är ett dödläge som är omöjligt att stå ut med. Men jag kan inte bryta det. För jag vet fan inte hur jag ska ta fram de där känslorna, var jag hittar dem när jag behöver dem som mest.

Så locket ligger på. Fast och bra.

Vissa dagar kan det vara skönt att bara titta på någon och drömma sig bort. Inse att han faktistk tittar tillbaka också.

Vad ser han? Vad ser jag?

Läs även andra bloggares åsikter om syner, titta, drömmar

Jag ser, jag ser. Någon kryper tätt inpå. Syns inte, men finns där.

Någonstans i periferin, sås ett frö. Något ska växa, bli till liv.

Friend of foe?

Läs även andra bloggares åsikter om spår, osynlig

Det är ro och oro på samma gång. Hur kan det vara så?

Hunger och mättnad. Längtan och avståndstagande.

Mitt liv består av ytterligheter. Jag önskar att glädje ochsorg kunde få bo i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om ytterlighet, aldrig nöjd

På ytan är allt fint, bara fint. Men på insidan rasar det sedan en tid. Jag vill bara explodera, men jag kan inte tillåta mig. Hur skulle saker bli bättre av det?

Kaoset måste rinna av mig, insidan ordnas i rader, hålen lappas igen. Annars blir det svårt att inte implodera.

Jag måste få luft någon gång. En chans att bara ta ett stort djupt andetag.

När?

Läs även andra bloggares åsikter om dvd, teknisk lycka, kopplerihärva

Jag får kuggfrågor hela tiden, frågor som jag trillar dit på. Faller, famlar, svarar fel.

Och jag kan inte göra något, jag är inte redo att säga emot ännu. Frågorna leder åt ett håll som jag inte kan göra något åt, jag är för feg. Det ska komma en dag när jag berättar att de är helt fel ute. På fel spår, fel jaktmarker. Jag är inte där.

Läs även andra bloggares åsikter om kuggrfågor, fel spår

Det kändes otippat lite bättre idag. Som att det satte sig igen. Jag vet inte hur det gick till eller om jag förtjänat det. Dessutom kan det vara övergående.

Jag håller tummarna.

Läs även andra bloggares åsikter om lugn, förtjänt, återgång

Jag har förlorat min ventil. Den riktiga. Det är spänt så spänt just nu. Jag vet inte varför jag inte bara kan göra allt bra igen. Jo, det vet jag.

Jag är den jag är, står han inte ut med den är det inte mycket att göra. Jag är van. Och jag klarar mig. Det gör jag alltid.

Det här är varför jag mest är själv. Jag klarar inte av människor helt enkelt. De klarar inte av mina neuroser. Och jag klarar inte av mig själv med andra.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap tar slut

Varför ska det kännas som ett nederlag? Varför ska det vara så svårt?

Att säga förlåt.

Läs även andra bloggares åsikter om förlåt, svårt

Jag visste att det skulle komma en dag då han inte längre stod ut med mig. För det är ju så det är. Den där dagen ligger bara aldrig tillräckligt långt bort.

Det blir ju lite jobbigare eftersom jag inte bara kan välja att gå därifrån. Måste fortfarande träffa honom varje dag.

Jag vet allvarligt talat inte riktigt vad jag ska göra.

Läs även andra bloggares åsikter om styrka, tid, lämna

Den inre monolgen i mitt huvudet börjar ta över hela mitt liv. Jag kan knappt koncentrera mig på något annat. Allt måste få komma ut, men eftersom jag knappt vågar uttala orden finns det två personer där inne som talar med varandra.

Jag tror att det hjälper, att jag kommer en bit på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om monolog, allt ska ut

Läkaren frågade för övrigt hur julen varit. Och han menade nog rent psykologiskt.

Det kändes lite jobbigt att han trodde att jag hade det svårt och att det var därför jag hade somatiska problem. Varför kan jag inte ens våga vara svag för någon jag inte känner och aldrig behöver träffa igen. Hur är det möjligt att jag kan vara så rädd för att tappa masken?

Ingen ska få komma åt mig. Varför är det så?

Läs även andra bloggares åsikter om svaghet, mask, att våga

Uppe på allt annat så känner jag just nu stark söndagsångest. Jobb imorgon och det känns inte kul alls. Helgen har som vanligt gått för snabbt.

Det var länge sen jag led av söndagsångest, och det faktum att den gör sitt återinträde i mitt liv är starkt oroväckande.

Jag måste hitta något att se fram emot, för bara dåliga saker gör mig nedstämd. Inget känns riktigt kul.

Läs även andra bloggares åsikter om nedstämdhet, ångest, ljuspunkter

Jag tror inte på kärleken. Det kanske låter bittert, men hur kan man när man aldrig faktiskt har sett den, känt den totalt. När man närmar sig de trettio och fortfarande inte kan känna. Jag tror i alla fall inte att den är till för mig.

Jag måste hitta något annat i mitt liv som jag kan ge mitt liv till. För jag tror inte det kommer att finnas någon för mig. Det är en lite konstig insikt, att det aldrig kommer att finnas någon där. Särskilt som den samhälleliga normen är uppbygd efter det. Alla förväntar sig att jag någon gång kommer att träffa någon. Och jag vet att jag inte kan känna något. Inget pirr har undsluppit sig i min mage. Inga fjärilar.

Därför tror jag inte på kärlek.

Det känns lite sorgligt också. En kärlek kan man väl få önska sig i sitt liv. Men man måste nog ha känslor för att uppleva det. Kunna känna något för någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, tro, längtan

Läkaren påminner mig om att magen består av så mycket mer än bara tarmar. Där finns ju en livmoder också. Hur står det till med den egentligen? Det har jag faktiskt glömt kolla av. Eller glömt och glömt, gynekologer gick ju ut för några år sen och sa att det här med årskoll inte alls behövs. Så jag har inte varit där på länge. Inte förrän de kallar, och det är ju vart tredje år.

Min urmoder kanske borde få sig en liten nyårspresent. I år.

Läs även andra bloggares åsikter om livmoder, mage, besvär

Min mage har gjort uppror på riktigt. Den gillar inte det nya året, jobbet, stressen, livet. Ibland tror jag att den har givit upp helt.

Kämpa på snälla magen! Utan dig är jag inget.

Läs även andra bloggares åsikter om mage, orolig, uppgiven

Jag behöver djupsömn. Djup, djup sömn. Och ro.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, trött, ro

It´s quiet on new years day.

Läs även andra bloggares åsikter om nyårsdagen